Vipeholmsexperimentet i slutet av 1940-talet är ett av de mest oetiska medicinska experiment som gjorts på människor i Sverige. Idag är eftervärldens dom hård mot dem som stod bakom experimentet, och ingen kan riktigt förstå hur de med berått mod kunde utsätta levande människor för en så grym och omänsklig behandling. Men ser man till skadorna, är experimentet med ”det narkotikafria samhället” om möjligt ännu mer oetiskt än det som skedde på Vipeholm. Vad eftervärldens dom mot dagens politiker kommer bli kan vi bara gissa.

Syftet med Vipeholmsexperimentet var att undersöka sambandet mellan socker och karies. Under flera års tid gav man patienter på mentalsjukhuset Vipeholm en sorts kola som var speciellt framtagen för att klibba fast vid tänderna, för att se om mentalpatienterna fick karies. Det fick de, kunde man konstatera redan tidigt i experimentet. Men trots det enorma lidande patienterna utsattes för – se bilden på deras tänder – lät man experimentet fortsätta.

Att man lät experimentet rulla vidare trots att man kände till de katastrofala konsekvenserna för försökspersonerna är det allra vidrigaste med Vipeholmsexperimentet. Hur kunde de? tänker vi idag. Varför drog de inte i nödbromsen direkt när de såg vad effekten blev?

Den svenska narkotikapolitiken är ett experiment som går ut på att minska konsumtionen och skapa det narkotikafria samhället. Finns det ingen narkotika kommer ingen att fara illa av narkotika, är tanken bakom experimentet. Men efter att ha drivit det stora Narkotikaexperimentet i flera decennier kan vi konstatera att det inte har fungerat alls. Tillgången på narkotika har ökat under den här tiden, inte minskat.

Men experimentet att försöka utrota narkotikabruket med straff och poliser har haft andra konsekvenser. Sverige har den allra högsta narkotikadödligheten i EU. År 2018 hade vi 566 narkotikarelaterade dödsfall enligt EU-måttet. Det varierar lite år från år, men ungefär där ligger vi. Inget tyder på att vi skulle se någon långsiktigt minskande trend, tvärtom. Det är fler som dör av överdoser idag än för 20 år sedan, inte färre.

Jämfört med Portugal, som sedan 20 år har en narkotikapolitik som bygger på avkriminalisering och skademinimering, har vi mer än 10 gånger så hög narkotikadödlighet. Tio gånger.

Vi skulle bara haft en tiondel så många döda av överdoser om vi hade haft en narkotikapolitik som var lika framgångsrik som Portugals. Det skulle ha räddat runt 500 liv år 2018. Och alla andra år. Men det har politikerna valt att bortse från. ”Den svenska narkotikapolitiken ligger fast. En avkriminalisering skulle sända fel signaler” är mantrat som ansvariga politiker upprepar så ofta de får chansen.

I Vipeholmsexperimentet var det flera hundra människor som utsattes för stort lidande och fick sina tänder förstörda för evigt. Men det svenska Narkotikaexperimentet är ännu värre. Politikerna behöver bara titta på statistiken för att se att experimentet kostar i storleksordningen 500 liv om året. Men ändå fortsätter de att driva experimentet vidare år efter år.

Med vilken moralisk rätt? På vilket sätt är det mer etiskt än Vipeholm, att Narkotikaexperimentet får fortsätta år efter år fastän det dödar människor?

De frågorna vore det intressant att höra politikerna som står bakom dagens narkotikapolitik svara på. Därför har vi skickat den här krönikan till alla ledamöter i riksdagens Socialutskott. De är de folkvalda som har huvudansvaret för narkotikapolitiken. Om någon av dem svarar kommer Cannabis i Fokus publicera svaret.

…

Publicerad hos Cannabis i Fokus

Publicerad av Christian Engström